Inception
Skrivet av Lucas Jones
RecensionFilm: Inception
Skådespelare: Leonardo DiCaprio, Joseph Gordon-Levitt, Marion Cotillard, Ellen Page, Tom Hardy, Ken Watanabe, Tom Berenger, Cillian Murphy, Dilepp Rao och Michael Caine.
Regissör: Christopher Nolan
Release: 2010-07-27
Betyg: 
Christopher Nolan är ett namn som alla, till och med din farmor, borde känna till vid det här laget. Som geniet bakom Memento, The Prestige och, framför allt, The Dark Knight, är han en av Hollywoods mest kreativa och originella regissörer på länge. Inte så konstigt att hans senaste film Inception blivit så hypad som den blivit. Men är den en ny The Dark Knight, eller ännu en blaskig actionrulle knappt värd att käka popcorn till?
Ja, någon halvtaskig Michael Bay-rulle är det ju knappast i alla fall. Inception må vara fullspäckad med massiva explosioner, biljakter och vapenstrider, men den har nånting de flesta actionrullar saknar: Hjärna. Inception utspelar sig i en nära framtid där den amerikanska militären tagit fram en maskin som gör det möjligt att drömma kollektivt. Dom Cobb, drömgeni tillika huvudperson, spelad av Leonardo DiCaprio, är oskyldigt åklagad till att ha mördat sin fru och är på flykt världen över från amerikanska regeringen och stora företag för att slippa tjäna sitt straff. Samma företag han hjälper genom att gå in i deras rivalers drömmar med hjälp av sitt team och stjäla deras affärshemligheter. Han har ett mål: att komma hem till sina barn i USA. För att lyckas går han med på att genomföra ett sista uppdrag: gå in i storföretagaren Mr. Saitos (spelad av Ken Watanabe) affärsrival Robert Fischer (Cillian Murphy) och göra det omöjliga: plantera idén att han ska bryta upp sin fars affärsimperium. Konceptet att plantera en idé i en dröm kallas, inte helt oväntat, Inception.
Som ni kanske märker har Inception alla ingredienser till en klassisk heist-film: En kriminellt men intelligent gäng, ett omöjligt uppdrag, ett tydligt mål. Och en klassisk heist-film blir det, faktiskt. Skådespelarensemblen funkar briljant tillsammans: det komiska samspelet mellan Joseph Gordon-Levitts och Tom Hardys karaktärer, det smärtsamt emotionella förhållandet mellan Leonardo DiCaprio och Marion Cotillard; allt är genomtänkt och utfört perfekt. Särskilt forna Tredje Klotet Från Solen och mästerverket 500 Days of Summer-stjärnan Joseph Gordon-Levitt briljerar som tuff badass briljerar; se scenen när han pussar Ellen Pages karaktär Ariadne så fattar ni. Bra castat av Nolan alltså, som vanligt.
Filmen är uppbygt på det mest unika och geniala sättet jag upplevt på länge: för att gänget ska lyckas genomföra inception på Fischer måste de gå ner 3 drömnivåer i hans undermedvetna: dvs, de måste få honom att drömma i en dröm i en dröm i en annan dröm. Komplicerat? Lite. Nolan gör dock sitt bästa för att förklara hur drömmandet går till och man förstår det mesta. Det krävdes dock ett andra biobesök för att yours truly skulle få in alla detaljerna, vilket är både bra och dåligt, antar jag. I alla fall, det geniala med det här är det följande: Nolan korsklipper scener från alla drömmarna och håller på det viset igång tempot hela tiden. I en dröm anfaller gänget en fästning i bergen, samtidigt slåss Gordon-Levitt tyngdlöst i närkampssekvenser som får Matrix-filmerna att framstå som Johnny English i drömmen ovan och i den översta drömmen faller en skåpbil från en bro ner mot vattnet nedan. Svårt att greppa? Se filmen, så förstår ni. På det här sättet håller Nolan igång tempot genom hela filmen och får de 2½ timmarna att bara segla förbi.
Men hur bra är Inception, då? Om jag säger så här: inte bara är Inception den enda filmen jag någonsin sett på bio två gånger, det är också en av väldigt få filmer jag suttit uppe och läst om teorier på forum till 5 på morgonen. Den är helt makalös. Filmandet, skådespelarna, specialeffekterna (en hel stad uppochnedvänd? Joseph Gordon-Levitt svävandes tyngdlös i ett hotell? Ögongodis) och, framförallt, ett intelligent manus vars slut återknyter till början på det mest häpnadsväckande sätt och som får en hel biosalong att unisont utropa "Ahaaa!" kombineras alla och bildar en film som kommer bli ihågkommen långt efter att den kommit ut på DVD. En fullpoängare är det inte, dock. Det är nära, och en stor del av mig vill ge den 6 av 6 poäng möjliga, men den har en del fel. Mot slutet av filmen får man känslan av att DiCaprio blir lite för sentimental, lite för ofta. Ellen Pages karaktär är stundtals ganska irriterande med sina anmärkningar på resten av gänget. Och fast den fallande skåpbils-scenen är genialisk används den en smula för mycket. Allt det här är bara småpotatis dock, för resten av filmen är helt magnifik. Ingen The Dark Knight måhända, men definitivt en kanonrulle.
// Lucas Jones
Dela på sociala medier:
