Iron Man 2
Skrivet av Lucas Jones
Iron Man 2Film: Iron Man 2
Skådespelare: Robert Downey Jr, Gwyneth Paltrow, hon från Lost in translation
Regissör: Jon Favreau
Release: 2010-04-28
Betyg: 
Alla har vi väl sett Iron Man. Den excentriska multimiljonären Tony Starks tekniska underverk till dräkt som räddade världen från...en annan dräkt. Sina små löjligheter till trots gillar jag Iron Man starkt, och var därför minst sagt taggad när jag satte mig i biosalongen i går kväll för att se uppföljaren, Iron Man 2. Frågan är dock, levde den upp till förväntningarna?
Efter det 'hemliga' slutet i Iron Man 1 var det ganska tydligt vart tvåan skulle gå. Nick Fury och hans S.H.I.E.L.D skulle samarbeta med Tony Stark mot skurkarna, som sig bör i den här typen av film. Blev inte riktigt så, dock. Nick Fury var med, men endast i små fragment av filmen. Kanske har jag en Samuel L Jackson-fetisch, men jag tyckte han passade i rollen. Detta gällde faktiskt även större delen av skådespelarensemblen; Robert Downey Jr var gjuten i rollen som narcissistiska Tony Stark, Gwyneth Paltrow var trovärdig som stressade Pepper och, framförallt, Mickey Rourke imponerade stort som ryska muskelberget till geni, Paltov. Så till den grad att hans extremt trovärdiga ryska accent nog är det jag gillade bäst i hela filmen.
Så skådespelarna var det inget större fel på, men varför kändes det inte lika bra i magen efter Iron Man 2 som efter ettan? I brist på andra förklaringar har jag kommit på två anledningar:
- Bristen på innehåll
- Det extremt korta slutet
Om jag börjar med punkt 1. Filmen var cirka två timmar lång, vilket är alldeles lagom i en film med det tempot Iron Man 2 har. Men i de här två timmarna hände det så plågsamt lite: Tony Stark fixar ett nytt hjärta, han besegrar den onda ryssen och han blir nekad medlemskap i S.H.I.E.L.D. Därmed inte sagt att filmen var tråkig, långt ifrån, men det var så fattigt innehåll. Hela filmen är som en resa för Tony Stark att bekräfta sin identitet som Iron Man, dels genom att vägra överlämna sin dräkt till amerikanska regeringen och dels genom att upptäcka sin fars hemlighet och på det sättet överkomma sina svagheter (bokstavligt talat, då hans gamla 'hjärta' gjorde honom döende större delen av filmen). Bara det att resan är så kort, så otroligt kort. Och det känns inte som resan varit särskilt meningsfull, heller. För han är ju exakt den samma vid slutet av filmen som när den började, Tony Stark.
Och sen punkt 2, sen. Hade den fixats hade även punkt 1 fixats, känner jag. Ni som har sett filmen (vilket jag antar att ni har, annars skulle ni inte läsa det här inlägget) håller nog med mig när jag säger att slutet kom och avslutades plötsligare än...ja, sätt in ett random sexskämt, vetja. Vilket är synd, en extra halvtimme hade gjort under för filmen. Tempot hade varit jämnare, filmen mindre fragmenterad. Vad man istället fick var ett slut mindre än 5 min långt påklistrat på resten av filmen. Det går för snabbt, från Hammer Expo till Nick Fury och dennes nekande av Tony Starks medlemskap i S.H.I.E.L.D. Inkonsekvent, stressat och överlag dåligt, helt enkelt.
Satt man igenom eftertexterna och såg tvåans 'hemliga' scen blev man lite mer förstående, dock. För vad Iron Man 2 egentligen är, i sin essens, är en port till de kommande Marvel-filmerna. Thor (duh!), Captain America, The Avengers osv. Men då den även är en direkt uppföljare till Iron Man blir Iron Man 2 på ett sätt två berättelser som slåss om skärmtid i en film endast två timmar lång. Därav den fragmenterade känslan. Ser man till Iron Man 2 som film får den en svag trea; skådespelarna är bra, specialeffekterna är bra som förväntat och manuset är, förutom vissa rent absurt löjliga aspekter (ett nytt grundämne, allvarligt talat?), helt okej. Ser man Iron Man 2 som början på nya Marvel-eran, dock, blir det andra bullar. Den har i alla fall lyckats att få mig ohälsosamt hypad inför kommande Thor, Captain America och The Avengers, vilket ju helt säkert var en av Marvels mål med filmen. Så helt misslyckad var den ju inte, i alla fall.
Av Lucas
Dela på sociala medier:
